Ickythump

Ibland händer det mycket saker omkring en. För det mesta känns det som dåliga saker. Och då vill man mest krypa under täcket och gömma sig, Hoppas att någon ska säga att det har löst sig och att det är över. Trots att man försöker dölja något som händer finns det folk ändå som ser det. När jag började plugga till undersköterska gick allt kanon. Det var riktigt roligt att plugga och de högsta betygen var aldrig utom räckhåll. Men under sista terminen, alltså förra hösten blev allt mycket sämre med "Den där" som jag väljer att kalla han. För någon som har fört med så mycket elände är inte värd ens att kallas "Mitt ex". Jag blir äcklad bara jag tänker på ordet mitt..
Jag försökte iaf att hålla humöret uppe, som den positiva människa jag är. Men att behöva jobba, plugga, sköta hund och häst,  sig själv och ett kasst förhållande är lite för mycket.
Men vissa människor gjorde saker lite lättare för mig. För när något händer visar sig ens äkta vänner.. Utan att behöva säga namn vet dom vilka dom är. Men det finns även folk utanför som även ställer upp. I mitt fall var det en jobbakompis på natten. Hon fick verkligen mig att öppna upp ögonen och inse vilken skit jag levde med genom att berätta om hennes gubbes små, fina gester i vardagen.
Mot slutet av hösten var det iaf svårt att hålla uppe betygen. Visst skyller jag på att vi fick en ny lärare som hade högre krav men jag inser att det även är svårt att plugga om man inte mår så bra. När vi hade de sista betygspratet berättade jag lite om det som hänt och hon hade även sett att det inte fungerade. Det kändes skönt att berätta för henne om det. Inte för att jag tror det gjorde någon skillnad på betygen men ändå.. Hon fick lite insikt i det hela.
Nu när det händer nya dåliga saker vet jag iaf vilka jag ska vända mig till. För jag vet att de ställer upp och finns och det betyder så jävla mycket. För utan riktiga vänner överlever man aldrig skiten! Ni borde få en tapperhetsmedalj!

Ibland känner man att man skulle behöva göra ett karriärsbyte. Men den eviga frågan är alltid: till vad?! Jag gillar att jobba med människor, det är lixsom så skönt att få prata av sig ibland. : D Men ibland undrar jag varför jag har pluggat ett och ett halvt för att städa. Plugga för att städa var inte riktigt mitt mål..
Men jag gillar ju även djur, ganska uppenbart.. Tänkte att man kanske kan kombinera sjukvård och djur. Så jag sökte lite. Djurskötare skulle jag absolut kunna tänka mig. Men pallar jag plugga 3 år? Visseligen får jag vänta till nästa år isf med att söka.. Tanken är grymt lockande. Men samtidigt ställs jag inför frågan om jag vågar. Vågar lämna samhället jag trivs i för ett nytt med nya människor. Vågar jag lämna allt gammal, bekvämt och invant? Jag trivs så himla bra i Gved. 
Men jag kan ju inte bo på samma ställe i evighet heller. Och tänk om jag inte trivs med det nya. Inser att jag föredrar att städa hos andra.. Men saken är ju den att jag har ju ingen susning innan jag har testat. Det tåls verkligen att vända ut och in på frågan för att få ett svar. Men jag har insett att man måste våga för att vinna.