Ickythump

Jag är nog den största lögnaren! Iaf mot mig själv. Och att rannsaka sig själv och erkänna det, är inte det enklaste.

Morgonpromenad med Nelly och Katie och vi möter grannen med hennes goldenhane direkt.
Katie är väldigt kontaktsökande av andra människor och hundar och använder all sin styrka för att komma fram för att hälsa. Vilket jag bli irriterad på.
Som sagt, hon häver sig fram för att hälsa. Jag tar tag i Katies nackskinn med hela handen för att få någon som helst styrsel över det hela och lyckas dämpa hennes iver en aning samtidigt som jag väser något passande för barn typ: "skärp dig!"
Direkt slås jag av ursäkten: "Katie är ju väldigt stark och jag måste ta tag i henne för att få någon respons. Det räcker inte med en lätt, bestämd puff i sidan som skolan säger".

Går några meter, plocka lite bajs och blir "omkörd" av grannen och Golden.
Då slår det mig. Vem fan försöker jag lura?! Det var den lamaste ursäkten och jag själv går på den. Det spelar väl ingen roll om jag har en pomeran, amstaff, pudel eller varghund. Jag ska kunna styra denna med lillfingret och en viskning. Knappt det!
Och då blir jag alldeles vill, vart ska jag börja?
Det går ytterligare några meter och några nya drag i kopplet när jag igen inser hur hårdhänt jag är.

Och nu pratar jag inte om en hund som gör utfall, biter och har en allvarlig osäkerhet inom sig utan snarare om en dålig kommunikation mellan förare och hund i vardagslydnaden.
Handen på hjärtat, hur ofta gör hunden fel jämfört med föraren?!
Noll skulle jag gissa på.