För att snacka samma sak som alla andra..
2007-09-16 @ 17:50:56
...Om den dagen man fyller år. Att det inte finns några spänningskänslor kvar och man ligger inte längre ligger och lyssnar efter ljud på morgonen innan uppvaktningen. Som man gjorde när man var liten. Men nej, de känslorna har försvunnit. Okej det känns lite extra. Men jag hoppar inte högt efter paketen och jag river inte lika snabbt av pappret. Du vet vad jag snackar om, så jag behöver nog inte dra igenom det igen. Alla andra gör ju det!
Istället ska jag berätta om en del fenomen som hände igår när vi var i Parken.
Eve och jag satt på toan och väntade på något. Då dyker Ullis upp, hon är kompis med Lisa. Hon som fick barn, du vet. Och måste bara fråga henne hur det är med Lisa. Det blev ju så konstigt sist och jag saknar henne så. Och vi fick hennes nummer! Det tackar jag för.
När vi ska hem blir jag stoppad utav en gammal klasskompis från högstadiet. Hon tar tag i mina axlar och lixsom ser på mig, lixsom rätt in i mig! Hon börjar be om ursäkt för den där tiden och hur hon betedde sig mot mig. Och hon talar om för mig hur vacker jag har blivit, att hon är så avensjuk. Att hon hade velat ha det där.
Jag börjar typ säga att hon inte behöver säga det. Att hon också är fin, och ja du vet som man gör när man får en komplimang. Okej, hon är full, men hon ser på mig på ett sätt som jag inte har varit med om innan. Hon menade verkligen det! Och när vi stod där kände jag att jag behövde lyssna på det hon sa. För jag har aldrig lyssnat på henne tidigare. Inte så iaf..
Men igår stod vi där i vimlet på dansgolvet. Mörkt och hög musik. Matilda tittar på sin klocka och sen skriker hon till mig: "Det är bara 20 minuter kvar nu!"
Vi hoppar vidare och är glada. Helt plötsligt kommer Sandra fram (jag har för mig det iaf) och skriker GRATTIS till mig. Efter det överröser alla mig med grattis. Det enda som faktiskt saknades var den silvriga paljetten som skulle falla från taket. Och alla vi möter överröser mig med grattis hela tiden. Det var som på film och jag älskade det. Matilda frågade hela tiden: "Hur känns det att vara vuxen nu?" Och lite äldre kände jag mig. Men det kanske beror på att alla små 89 kommer in?
Blå Jeans- Kent.
Varför får jag inte på mig dina blå jeans?
Istället ska jag berätta om en del fenomen som hände igår när vi var i Parken.
Eve och jag satt på toan och väntade på något. Då dyker Ullis upp, hon är kompis med Lisa. Hon som fick barn, du vet. Och måste bara fråga henne hur det är med Lisa. Det blev ju så konstigt sist och jag saknar henne så. Och vi fick hennes nummer! Det tackar jag för.
När vi ska hem blir jag stoppad utav en gammal klasskompis från högstadiet. Hon tar tag i mina axlar och lixsom ser på mig, lixsom rätt in i mig! Hon börjar be om ursäkt för den där tiden och hur hon betedde sig mot mig. Och hon talar om för mig hur vacker jag har blivit, att hon är så avensjuk. Att hon hade velat ha det där.
Jag börjar typ säga att hon inte behöver säga det. Att hon också är fin, och ja du vet som man gör när man får en komplimang. Okej, hon är full, men hon ser på mig på ett sätt som jag inte har varit med om innan. Hon menade verkligen det! Och när vi stod där kände jag att jag behövde lyssna på det hon sa. För jag har aldrig lyssnat på henne tidigare. Inte så iaf..
Men igår stod vi där i vimlet på dansgolvet. Mörkt och hög musik. Matilda tittar på sin klocka och sen skriker hon till mig: "Det är bara 20 minuter kvar nu!"
Vi hoppar vidare och är glada. Helt plötsligt kommer Sandra fram (jag har för mig det iaf) och skriker GRATTIS till mig. Efter det överröser alla mig med grattis. Det enda som faktiskt saknades var den silvriga paljetten som skulle falla från taket. Och alla vi möter överröser mig med grattis hela tiden. Det var som på film och jag älskade det. Matilda frågade hela tiden: "Hur känns det att vara vuxen nu?" Och lite äldre kände jag mig. Men det kanske beror på att alla små 89 kommer in?
Blå Jeans- Kent.
Varför får jag inte på mig dina blå jeans?
Kommentarer
