Ickythump

I söndags insåg jag något värdefullt.
I lördags var jag och Daniel hemma hos hans jobbakompis och sjöng Sing Star för för fullt. Kanske lite för fullt (fult). Men vi hade verkligen roligt. Tråkigt nog var jag tvungen att gå hem tidigare för jag skulle jobba dagen efter. Delad tur. Lite mindre roligt kände jag.
Förmiddagen gick bra. Men när jag kom tillbaka vid kvart över 4 kände jag inte alls för att jobba. Jag ville bara hem och sova vidare. Likt en zombie gick jag ut till lägenheterna för att göra det första kvällssbesöket. "Jag vill inte, jag orkar inte, måste jag.."  Cirkulerade tankarna i huvudet på mig.
Men så fort första dörren öppnades och jag mötte en leende dam på andra sidan försvann allt negativt. Jag kände glädjen bubbla upp i mig. Kvällen fortsatte i sin takt och jag kom hem pigg och glad.
När jag stod där, på ena sidan av yttedörren insåg jag att det är ingen slump att jag har valt att jobba med det här. Det ger en sådan feedback att få jobba med människor, speciellt äldre. För de behöver mig och oftast uppskattar de mitt besök och arbete.

Även idag, tisdag, när jag blev inringd mindre än en timme innan jag skulle börja upptäckte jag samma känslor hos mig själv. Jag åkte till Reftele med en tråkig min men sitter här med välbehag.
Jag bara älskar att upptäcka att jag trivs.

Håll en tumme åt mig imorgon. Jag ska besikta bilen på morgonen. Går den inte igenom får jag körförbud. : S
Det blir en aning jobbigt.